Jag berättade för Michan vad som hände i förra veckan. På tunnelbanan kom det en tiggare och frågade om pengar. Jag sa som det var, jag hade inga kontanter på mig. Jag svarade honom, avisade inte och tittade honom i ögonen. Det räckte för att bli en invit. Han satte sig ner. Michan: Låt mig gissa. Han frågade om en macka och pengar till ett tandläkarberök. ’ Jag: Hur f*n visste du det!? Det började med en macka- absolut inga konstigheter. Sedan visade han mig en karta ipren, de var slut och han hade tandvärk- no probbs. Sedan visade han mig ett belopp på 350 kr för tandläkaren. – Ja, jag hjälper dig. När jag gav honom en 500 lapp från bankomaten sa han att en flygbiljett till Bulgarien kostade 1500 kr men först då sa jag nej. Genuint sagt så trodde jag att jag hjälpte honom, men då fanns det tydligen en liga bakom honom. Att tandläkargrejen är en grej. Det gör mig ledsen, för jag hjälper mer än gärna enskild person som har det tufft. Men inte en liga där pengarna inte går till dom som är utsatta. Summan av kardemumman. Jag blev blåst. Jag har svårt att säga nej. Jag när jag försöker säga nej: Absolut! Visst! Jag hänger med. Helt klart.
