Tankarna går inte riktigt att sortera. Jag är ledsen. Inget är sig likt men det är ändå precis som vanligt. Varför är det anhöriga som är svagast? Varför ska den som är sjuk behöva trösta? Jag står inte ut med tankarna och gör det som gör att jag kan stänga av för en liten stund. Träna. Träna så hårt att det gör ont fysiskt. Men jag väljer ändå hoppet- Once you choose hope anything is possible. Nu-springa arslet av mig runt viken med Nikita.
