Jag avslutade förra historielektionen med Leonores födsel. Sen slog det mig att det faktiskt nästan är ett år sen och att det behövdes ytterligare en del- nutid. Vi är fortfarande inne på Leonores första år och här nedan kommer ett gäng bilder från året som har gått: Min bebis var nyfödd. Det var en speciell tid. En tid som vi aldrig kommer att få tillbaka. Jag kan inte förstå att du snart fyller ett år. Har lärt dig gå och gör framsteg i din utveckling varendaste dag. Jag skulle ljuga om jag säger att jag inte är bebissugen. Jag skulle lätt kunna tänka mig att skaffa en tredje redan nu. Rollen som mamma är något jag älskar men för nu så fokuserar vi på dom två som redan finns. Båda två är inne i underbara faser. Molly berättar mer ingående vad hon t.ex. har gjort en dag på förskolan och Leonore dansar så fort vi sätter på musik. Detta är en av mina absoluta favoritbilder. En bild som är tagen från den första tiden Vi ville ge våra barn en ärlig chans till att skapa sig en relation. Vi höll oss hemma. Det var kallt och eländigt ute och dom första månaderna var vi ganska så isolerade. Jag minns att jag var livrädd för sjukdomar så vi slutade att gå till badhuset. Vi hängde inte på lekland och lite annat sånt som vi alltid har gjort. Molly var hemma mycket med mig och Leonore. Vår start har gett dom en grund som det hela tiden byggs på. Jag märker ständigt hur våra barns relation utvecklas. Sedan Leonores visade sig vara otroligt kramig har Molly fått upp nya ögon. Hon söker efter Leonores närhet, hon vill ha kramar och hon vill pussas. Tänk att detta med ge och ta har en sådan betydelse redan från den här åldern =) Jag tror att det här med att sova med varandra gör mycket för ens relation. Den närkontakten är ovärderlig. Barnen har sovit med varandra men sedan Leonore lärde sig stå så känns en spjällsäng tryggare, I framtiden så kommer jag uppmuntra mina barn till att sova tillsammans, iallafall att dom båda kanske somnar bredvid varandra i vår säng och att vi sedan lyfter över dom till deras egna. Sover dina/era barn ihop något? =) Vår första vinter som fyra innebar som sagt mycket hemmalek. Precis varendaste dag såg det ut som krig! Vi spelade gitar hero på Media Markt En natt var vi inlagda med Leonore. Hon fick rs och jag behöver nog inte tala om hur oroliga vi var. Hon fick inte upp slemmet och blev blå i ansiktet. Det var hemskt. Jag vågade inte sova och flera gånger per natt stod jag med henne över handfatet och hjälpte henne när hon kräktes. Jag minns att slemmet som kom upp såg ut som spöksnor, det var klibbigt och tjockt. Något jag aldrig sett tidigare. Leonore gick ned i vikt och vägrade flaska, Det var ett evigt mäck men vi kämpade på och idag har hon utvecklat en jättefin aptit och äter precis allting. Ink välling Det tog lång tid innan jag kände mig bekväm med att ge mig ut och göra annat. I och med att hon var svår med flaskan så kände jag att Leonore var beroende av mig. Det är egentligen nu i slutet av sommaren som den känslan har släppt. När jag väl var iväg var det alltid med en klump i magen. Jag försäkrade mig om att allt fungerade och vår räddning har alltid varit gröt. Leonore har fått gröt ibland om kvällen när jag har varit hemifrån Min nya plats i bilen blev mellan barnen. Nu börjar jag mer och mer kunna sitta fram tillsammans med Hugo. Med barnsång/sagor fungerar det bra. Jag vill att min plats i bilen ska vara fram så vi jobbar på det Hugo, Min Hugo. En vecka innan Leonore föddes ringde han mig. Jag hörde på honom att han var vettskrämd så jag satte mig ned och lyssnade. Hugo var livrädd för framtiden. han frågade mig om han skulle lägga av med crossfit, hur kan skulle kunna arbeta. Ja han undrade helt enkelt hur vi skulle göra detta med två barn. Det var jätteläskigt att höra Hugo rädd men i och med att han var rädd var jag tvungen att ta rollen som "allt löser sig". Jag tror att jag övertygade honom ganska bra om att man absolut inte behöver lägga ner med sina intressen bara för att man får fler barn. Sålänge man kommunicerar med varandra och är lyhörda så fungerar det mesta. Vi båda mindes hur mycket vi bråkade när Molly var plutt och det var jag rädd för. Jag ville inte bråka, jag ville njuta. Det vi missade i vår oro var att vi hade blivit annorlunda. Det hade gått tre år och vi skulle komma att reagera på ett annat sätt. Kärleken till Leonore smittade av sig. Jag kände mig nykär i alla mina familjemedlemmar och vi fick faktiskt som en nytänding i vår relation tack vare vår andra lilla dotter. Vi fick tillbaka träningen. Gemmensamma intressen tror vi på Vi gjorde kojor på boxen Älskling blev större och större Jag fortsatte att peppa mig själv i min träning I nästan fem år har jag haft ljust hår med undantag för en period med rött. Det var länge sen jag var mörk så under sensommaren bestämde jag mig. Ut med ljusa, in med det mörka Det är här vi är nu. Detta är i slutet av mina 8000 bilder på telefonen. Det har varit roligt att blogga i tema, detta har tagit nästan tre veckor! Jag hoppas att du har uppskattat denna läsning och jag har försökt att bjuda på sånt som jag inte skrivit om vid tillfället. Nästa stota tbt blir till årskiftet. Då blir det årresume och nya nyårslöften =)
