<p style="text-align: center;">En tid i livet som aldrig mer kommer att komma tillbaka. Så är det i småbarnsperioden. Både på gott och ont. Trots att jag är föräldrarledig så har jag otroligt mycket för mig. Men att Molly ska få vara hemma med oss så fort det finns möjlighet är en självklarhet för mig. Denna tid är viktig för våra barns relation till varandra. Ju mer tid dom spenderar, ju med dom kommunicerar till varandra, desto närmare kommer dom varandra. När vi sitter och äter middag så stirrar Leonore på Molly. Nu när Leonore är generös med både leenden och skratt blir Molly ännu mer intresserad av att leka, sjunga, dansa eller gosa med henne.</p> <p style="text-align: center;">Första tiden bet jag mig själv i läppen för att inte säga "nej, nej, nej" när attackkramen kom. jag tänkte att det inte skulle hålla i längden. Leonore får vänja sig vid lite tuff kärlek och Molly får lära sig att när hon säger ifrån får man släppa även om man vill väl. Idag oroar jag mig inte alls, jag känner till bådas gräns och lugnar alltid andra familjemedlemmar som har samma oro som jag hade i början. I ynka 11 veckor har Leonore funnits med oss men det känns som hon har funnits här för alltid. Både jag, Hugo och Molly är otroligt fäst vid henne och hon är vår alldeles egna lilla lillasyster.</p> <p style="text-align: center;">Idag är det en sån dag som vi tre har egentid. Ingen föris, inga planer nu på förmiddagen. Vi bara ligger på golvet allesammans och pratar, myser och leker. Efter lunchen får båda två följa med mig och träna. Molly tycker om att leka på boxen men jag tar alltid med mig datorn så jag kan sätta på en film om jag behöver få henne att sitta still. Tja, lite så går mina tankar just nu. Spännande att se mina barns relation till varandra och hur den utvecklas.</p> <p style="text-align: center;">Hur ser din dag ut?</p> <p style="text-align: center;"> </p>
