Jag står och vaggar Leonore i vagnen när jag ser Hugo komma rusande till våra platser. Jag hör inte vad han säger, men jag ser bara att farmor Fia flyger upp och rusar iväg med Hugo. Det vände sig i magen. Det kändes som att luften försvann för jag förstod att det måste handla om Molly. Farfar tog över vagnen och jag sprang efter. "Molly är försvunnen". Vi ropade, letade, bad om hjälp från personalen på vattenlandet, föräldrar hjälpte till, vi hade dialog med informationen. Vår diamant, vår finaste skatt, vårt hjärta var borta. I 15 minuter målade jag upp bilder. Usch vad jag grät. Allt jag ville var att ha henne i min famn och känna att hon är i trygghet. Det gjorde ont i mig att veta att hon var ensam, rädd och ledsen. Molly fick hjälp, hon blev tagen till informationen och dom skulle precis ropa ut hennes namn när Hugo kom dit. Gråtandes tog han emot henne och det vart kramkalas. Molly ville inte följa med upp ur lekpoolen. Hugo ville att hon skulle med till våra platser. "Nu går jag" och så vände han ryggen en sekund. En sekund. Den sekunden såg Molly som lek. Hon stack, Hugo blev kvar och så tappades hon bort. Det går så fruktansvärt fort och vi som alltid är med just för att båda våra barn är så himla orädda av sig. Tack gode Gud för att det gick bra. Tack för att Molly fick hjälp och för att hon var oskadd. Skärrad och ledsen men hon fick också lära sig en läxa att inte sticka iväg. Eftermiddagen som kvarstod på vattenlandet? Då höll vi hand ❤
