Jag saknar min kropp.. Det är inte roligt att vara i det här mellanstadiet i en graviditet. Jag har ingen direkt mage än utan jag ser mer småfet ut. Om jag skulle träffa någon som inte visste att jag var gravid skulle hon/han garanterat tänka "fan vad Paula har gått upp". Det värsta är nog att jag känner att kroppen har samlat på sig mer vätska, jag vet att jag kan röra på mig för att bli av med en del. Alla mina kläder passar fortfarande men det är tight vid midjan. Min rumpa sitter inte på sin vanliga plats och mina magmuskler sa hejdå för länge sen. Det är svårt för mig att acceptera att det kommer ske en radikal förändring med min kropp. Jag försöker verkligen förtränga den här fåfängan men ibland kryper den ändå fram. Ush känner mig som en hemsk människa, självklart skulle jag göra om det 100 gånger bara för att försäkra mig om att bebben växer ordentligt och tar för sig utav den näring som jag förser den med. Haha tänk er om det var er pojkvän som hade en bebis i magen istället för oss tjejer. Hugo skulle iallafall få världens panik utav en spark. Tror inte hans psyke skulle kunna hantera en graviditet =) Längtar tills jag får börja känna att du rör på dig, längtar tills jag får ett livstecken förutom det vi får på ultraljudet och jag längtar tills jag får träffa dig. Det enda jag känner utav dig nu är ömma bröst, du gör mig hungrigare och framförallt tröttare. Jag är så taggad inför en stenhård träning efter att jag har fött. Självklart kommer vårt barn gå i första hand men träningen kommer inte att få bli lidande. Det kommer bli intressant att se hur motiverad och målinriktad jag faktiskt är. Jag vill tro att jag har disciplin men jag har aldrig behövt kämpa emot en vikt nedgång tidigare. Nu känns det lite bättre, det är skönt att skriva ner känslor man inte vet hur man ska hantera. Bjuder på lite bilder på hur min kropp ser ut i vanliga fall, om ett år ska den se ut så igen.
